Träd och fåglar talade till Ami

[Från DN 2003-12-18]

Ami Rohnitz har hört röster periodvis under livet. I flera år hörde hon kritiska röster tala ur väggarna och via okända i tunnelbanan: "titta så hon klär sig, så hon ser ut". Nu har de tystnat, utom en vänlig stämma som stöttar henne ibland.

— NUMERA KAN JAG någon gång själv kalla fram vänliga röster som ger sig av när jag säger till dem. Det händer också att en kvinnlig röst säger "det här kirrar du", när jag är orolig för något jag ska göra.

Att höra röster behöver inte alltid vara något problem, menar Ami Rohnitz. Det är när de dominerar, fördömer och styr som tillvaron blir outhärdlig. I dag kan hon berätta öppet, hon som var ett nästan osynligt barn med en röst så tyst att den knappt hördes.

— Jag har inte så mycket minnen från barndomen. Jag minns mest sådant som att jag jämt ramlade och snubblade, jag föddes med ett fel på fötterna.

Vuxenlivet verkade börja bra, hon fick tidigt en son och hon pluggade och jobbade. Men efter några år drabbades hon av en depression och försökte ta sitt liv.

— Antagligen utlöstes den av att jag var riktigt kär för första gången. Lyckligt kär.

Men så ovan var Ami vid att visa och att våga känna spontana känslor att hon inte förstod vad som hände och kunde hantera det.

När hon efter detta var inlagd på Långbro sjukhus hörde hon röster för första gången. Fåglarna och träden talade till henne.

— De hade vänliga röster och vi kunde kommunicera med varandra.

Ami var inne på sjukhuset i flera omgångar. Hon var sjukskriven för depression i sju år och gjorde under den tiden många självmordsförsök. Hon tog all slags psykofarmaka och gick runt till en rad olika läkare för att få medicin.

UNDER ÅTTIOTALET mådde hon mycket bättre. det blev en bra period och Ami levde ett rätt vanligt liv med familj och mycket jobb.

Så kraschade förhållandet och Ami gick sin väg och lämnade allt. Hon blev hemlös.

— Jag hade psykoser då jag trodde att världens räddning hängde på mig som i en James Bond-film. Då hörde jag röster, det är ett vanligt inslag i psykoser. Ibland låg rösterna och väste i gräset. Allra värst var när jag bad om deras hjälp och de teg, säger hon och vi kan inte låta bli att le lite åt det tragikomiska.

— Det som gick igen var att alla svek och jag stod ensam. Den ena psykosen tog vid där den förra slutat, som fortsättningen på en dröm.

Det var när hon för fem år sedan fått en lägenhet som den värsta psykosen bröt igenom.

— Jag ville så gärna bli en vanlig liten tant som kunde prata med grannarna i tvättstugan. Men, vad skulle jag kunna berätta om mig själv? Jag isolerade mig och fick ångest av det.

I sex veckor levde hon i ständig dödsångest och trodde att grannarna tänkte mörda henne genom att kasta sten. Hon hörde rösterna tala ur väggarna och inne i sitt huvud. Hon kröp längs golvet för att undgå stenarna och hon åt mat från frysen direkt på köksgolvet.

NÄR HON TILL SIST fick medicin kom hon ur psykosen men de ständigt kritiserande rösterna tystnade inte. De skulle bli kvar i två års tid.

— En läkare som var vänlig sa att jag inte skulle kunna jobba mer någonsin och det förstärkte nog rösterna. Det var som att få en galenstämpel i pannan: "obotlig".

Rösterna fanns både i huvudet och utanför, det var två kvinnor och en man.

— De till och med sade mina tankar innan jag hade tänkt dem, det var som att bli våldtagen. Också när jag åkte tunnelbana hörde jag röster — då stämde de in på de personer jag såg.

Det vanliga inom psykiatrisk vård har varit att man inte talar om rösterna. Detta bland annat av rädsla för att då öka fixeringen vid den "andra värld" som rösterna tycks komma ifrån och kanske av rädsla för att framkalla en ny psykos.

HUR AMI FICK KONTROLL över sina röster är svårt att sätta fingret på, flera faktorer samverkade antagligen.

— Jag fick en fallskärmshoppning i 50-årspresent av min son och hoppade fast jag först var stel av skräck. Efteråt var jag som berusad. Detta bidrog till att ge mig livsgnistan åter och jag bestämde mig för att börja umgås med folk.

Hon sökte upp RSMH, riksförbundet för social och mental hälsa, och fann nätverket Rösträtt, en självhjälpsgrupp för rösthörare. Där arbetar hon nu ideellt.

— Där fanns det andra som jag och det blev avdramatiserat. Vi pratade om rösterna,vilket man oftast inte vill att vi gör inom vården. Mina röster försvann snart. Jag var på ett läger med Rösträtt och det åskade då en dånande stämma sade: "Nu har du hört klart".

Drabbar två procent av befolkningen

  • Att höra röster, hörselhallucinationer, är ett vanligt inslag i en psykos. Den förekommer ofta vid schizofreni men även vid andra psykiska sjukdomstillstånd.
     
  • Antipsykotisk medicin kan få rösterna att försvinna och dämpa den oro och förvirring som rösthörandet kan orsaka. Men i en del fall stannar rösterna kvar eller återkommer.
     
  • Det finns också de som hör röster utan att plågas av dem eller som inte kan anses sjuka. Enligt några forskare är friska till och med i majoritet bland rösthörarna.
     
  • Uppskattningarna av hur många som hör röster är svåra att göra, men det finns undersökningar som tyder på cirka två procent av befolkningen.
     
  • Flera kända personer ur historien har hört röster: Sokrates, den tyska abbedissan Hildegard av Bingen och Emanuel Swedenborg är några exempel.
     
  • Nätverket Rösträtt nås per telefon: 08-772 33 60 eller e-post: rostratt@rsmh.se

"Man kan ta kontroll över rösterna"

ATT HÖRA RÖSTER brukar ses som ett tydligt tecken på galenskap. Men i stället för att bara försöka få tyst på rösterna ska man lyssna till dem i vården. De går ofta att kontrollera. Det anser professor Marius Romme, som länge arbetat med rösthörare.

"När jag går till doktorn och säger att jag hör Guds röst anses jag sjuk och kan bli inlagd. Därför går jag till kyrkan i stället, där tycker de att jag kan skatta mig lycklig".

Så sa en av åhörarna vid ett seminarium om att förstå och hantera röster som psykiatrin Södra och brukarorganisationen RSMH höll i Stockholm nyligen. Där framträdde bland annat den holländske socialpsykiatern Marius Romme och forskaren och journalisten Sandra Escher som länge arbetat med människor som hör röster.

DE UPPTÄCKTE till sin förvåning att långtifrån alla rösthörare känt något behov av att söka hjälp och inte kunde anses som psykiskt sjuka enligt vedertagna diagnoskriterier. Detta var människor som levde med sina röster utan att styras eller plågas av dem. de uppfattade ofta rösterna positivt.

Men att höra röster kan förstås vara början till eller symptom på psykisk sjukdom. Patienter inom psykvården som hörde röster var rädda för dem, rösterna var ofta elaka eller hotfulla.

Ofta, men långt ifrån alltid, tystnar rösterna när patienten får medicin.

Ju intensivare man försöker bekämpa rösterna, desto otrevligare blir de och desto större blir deras makt, enligt Marius Romme.

- För den som hör röster uppmana till våld är det särskilt viktigt att få tala om och lära sig handskas med rösterna under behandlingen, säger han.

FÖR MÅNGA ÄR BARA detta att få berätta om sina röster och mötas med respekt för sina erfarenheter en stor lättnad. Behandlingen behöver inte gå ut på att utplåna rösterna helt. Däremot att själv kunna kontrollera rösterna så att de inte längre är något hot.

- Det är ett stort steg att börja berätta om rösterna, säger Siv Wetterberg. Hon arbetar som terapeut med rösthörare och är även med i nätverket Rösträtt (se artikeln intill).

En arbetsmetod som hon använder är att först utforska rösterna: är de manliga eller kvinnliga? Kan du tala med dem? Är det de påstår sant?

Man kan börja "förhandla" med dem, bara lyssna på vissa tider på dagen och vänta med att lyda deras order.

- De som tar mediciner ska inte sluta med dem, även om det kanske senare i behandlingen kan minska dosen, understryker hon. Att bli av med rösterna så snabbt som Ami Rohnitz är dock ovanligt.

© Siv Wetterberg