När ångesten går till attack

[Från Mitt i Sollentuna 2001-04-10]

När första anfallet kom trodde hon att det var en hjärtinfarkt. Smärtan strålade från hjärtat och ut i armen. Andnöden fick henne att tro att döden var nära. I tolv år har Ingegerd Högberg levt med sin panikångest.

Tidigare var Ingergerd Högberg tvungen att luta sig mot något när hon väntade i köer och på bussen. Det var säkrast så, om en attack skulle drabba henne.

— Jag trodde att jag skulle svimma, spy och göra bort mig. Det tog mig tolv år att lära mig att busskuren kan stå själv, jag behöver inte stötta den, säger Ingegerd med sin svarta humor.

Vi träffar henne i en lokal i Täby som är mötesplats för medlemmar i Stödföreningen för drabbade av panikångest och social fobi.

Hit, till den nya föreningslokalen, åker Ingegerd varje dag. På golvet ligger olikfärgade kakelplattor i buntar och väntar på att bli en del av ett mosaikgolv. Runt ett bord sitter flera medlemmar och snackar och äter banantårta. En av dem är Tommy Davidsson, föreningens grundare och eldsjäl, iklädd fläckiga målarbyxor. Vi slår oss ned med tårtfaten i hand.

Ingegerd berättar att hennes panikångest har mildrats något på senare tid. Sedan ett halvår går hon i gestaltterapi.

— Det är som teater. Man arbetar med tomma stolar och låtsas sätta personer på stolen som man vill prata med. Det låter som hokuspokus och jag är själv förvånad över är att det hjälper. Jag har till och med satt min egen ångest på stolen. Dramaten nästa! säger Ingegerd med ett leende.

Tiger och samtycker

Hon beskriver sig själv som alldeles för snäll och konflikträdd, egenskaper som hon delar med många andra paniker.

— Man tiger och samtycker. Inuti kan jag känna att jag inte orkar och att jag inte vill. Men jag vågar inte säga ifrån.

Gestaltterapin hjälper henne att ta itu med konflikträdslan.

— Jag har börjat kunna säga ifrån, men det finns alltid en ångest i botten när jag gör det.

Panikångesten kommer nästan alltid när Ingegärd är ensam hemma. Plötsligt och utan förvarning.

— Det är som att trycka på en knapp och så går larmsystemet igång. Jag hinner inte hindra det.

Hjärtklappning, kvävningskänslor, darrningar - ibland har Ingegerds attacker kommit en eller till och med två gånger om dagen.

— Jag kan inte jobba. Första året använde jag ryggont som svepskäl när jag sjukskrev mig.

Lögnerna och undanflykterna är ständigt närvarande i hennes liv. De föds ur skammen att inte kunna kontrollera sig själv.

Panikångesten begränsar Ingegerd. Hon kan gå på bio inne i Sollentuna där hon bor, men att göra samma sak inne i city är otänkbart. Rädslan att få en attack hänger över henne.

— Sollentuna är världens mitt för mig. Jag skulle inte klara att flytta härifrån och börja en utbildning på annan ort. Jag kan inte leva om mitt liv.

En person med panikångest planerar sitt liv i minsta detalj. Flyktvägen måste vara klar om attacken kommer.

— Jag åker buss, men jag måste veta exakt var hållplatsen ligger där jag skall kliva av, säger Ingegärd.

En gemensam nämnare bland människor med panikångest är att de har blivit mobbade, vissa i barndomen och andra i vuxenlivet.

— Panikångest är något som byggs upp under lång tid. till sist pallar man inte med och då kommer den första attacken, säger Ingegärd.

Femhundra tusen svenskar lider av panikångest. de flesta som söker hjälp är kvinnor. Många försöker döva sin ångest på egen hand och flyr in i andra former av missbruk, till exempel alkohol eller hetsätande.

Läkare har dåliga kunskaper

Förklaringen till en panikattack är att psyket överreagerar på en fysisk reaktion i kroppen. Sedan blir man rädd för att åter drabbas och går därför och spänner sig. Diagnosen panikångest kom först 1987. Ingegerd och Tommy anser att läkarna har dåliga kunskaper om sjukdomen.

— Vi möter mycket oförstånd, säger Tommy. Många som lider av paniksyndrom vågar inte gå utanför dörren. Jag önskar att läkarna kunde komma hem till patienterna eller hämta dem.

Stödföreningen erbjuder sina medlemmar sällskap till läkarmottagningen. I lokalen ordnas bland annat självhjälpskurser, meditation och akvarellmålning.

Tommy pratar om vikten att våga tala om sin panikångest. Att bryta kedjan av lögner och skamkänslor.

— Så länge man mörklgger sitter man fast i skiten. Många mår mycket bättre när de väl börjar berätta. Hälften av problemen skulle försvinna om skammen försvann.

Det är därför som Ingegärd valt att ställa upp i den här artikeln. Med bild och allt.

— Min panikångest är skamlig. Det tycker jag fortfarande. Men jag har bestämt mig - nu ska jag ut med det! säger hon bestämt.