Det går att tygla sina röster

[Från NV 2004-04-03]

SKELLEFTEÅ Många människor hör röster. Det kan vara under ett sorgearbete eller en livskris. Rösterna är verkliga för den som hör dem. Problemen uppstår först när rösterna blir hotfulla. Men man kan ta makten över sina röster!

-- Det handlar inte om att ta bort rösterna, de kan vara ett sällskap. Målet är att få dem som vänner, säger Siv Wetterberg, gestaltterapeut och aktiv i föreningen Rösträtt, ett nätverk för rösthörare och andra intresserade.

I onsdags var Siv Wetterberg och Ami Rohnitz, själv rösthörare, i Skellefteå för att föreläsa om fenomenet röster på Skellefteå lasarett. Lyssnade gjorde bland annat personal som i sitt arbete möter människor som hör röster. I många år har de kanske lärt sig att slå bort eller nonchalera berättelser om röster. Nu vet de att de (liksom anhöriga och andra) ska göra tvärt om, lyssna och prata om rösterna för att den drabbade ska må bättre.

Siv och Ami berättade att två tredjedelar av dem som hör röster hör positiva röster. En tredjedel är negativa. Rösten kanske talar om att man inte duger och försöker trycka ner en, ja det kan till och med handla om avancerad mobbning.

— Det är en maktkamp att överbevisa rösterna att de har fel, säger Siv. Från början kan det till och med bli jobbigare, men sen brukar rösterna dämpa sig!

Siv påpekar att omgivningen måste respektera den som hör röster, han/hon kanske utsätts för rena mobbningen av sina röster.

HON TIPSAR RÖSTHÖRAREN att kommunicera med sina röster. Man kan till exempel avsätta viss tid varje dag då de är välkomna. Är man ensam hemma, men rädd att någon ska höra, kan man sätta på radion. Och går man på stan och pratar med sina röster kan man låtsas att man pratar i en mobil, sätta på sig ett headset som syns. Numera går det ju omkring många ensamma på stan och pratar.

Man tror att två procent av mänskligheten hör röster. Vad rösterna rent fysiskt beror på vet man inte, men det handlar om någon form av stimulans på talcentrum.

— Det finns bland annat en döv kvinna som hör röster, berättar Siv.

— Rösterna blir personligheter, de har valt roller i ens liv. Att bara ta emot dem passivt är förkastligt. Man skall bemöta dom som vanliga människor, säger Ami Rohnitz, som i perioder hört röster i nästan 20 år.

Hon hamnade på Långbro sjukhus redan som 20-åring efter ett självmordsförsök. Där var ankorna i dammen ute i parken de enda som förstod henne. Hon hörde dem prata med människoröster. Sedan började också träden kommunicera.

— Det var så fina upplevelser. Annars var livet bara kriser och problem. En tid tänkte jag bara i siffror och geometriska figurer, och en annan period såg jag bara i svartvitt, tvådimensionellt.

Ami har mått dåligt i perioder sedan dess. För några år sedan var hon ensam och isolerad i sin lägenhet och drabbades av en psykos. hon trodde att det fanns mördare på balkongen. För att de inte skulle se henne genom fönstret kröp hon omkring på golvet i sex veckor.

— Jag flydde in på toaletten, men där låg det ett par i badkaret så inte ens där fanns det nåt skydd.

TILL SIST HAMNADE HON på sjukhus och fick medicin. Men rösterna hade hon kvar, de kritiserade hur hon gick, stod, åt och såg på TV.

— Värst var det när de kommenterade mina tankar och till sist stal mina tankar. Det kändes som de han tänka dem innan jag gjorde det.

Hon upplevde det som fruktansvärt kränkande. När hon åkte tunnelbana hörde hon nedsättande röster från människor som stod bakom henne. Stod det en karl hörde hon en mansröst, och stod det en kvinna närmast hörde hon en kvinnoröst.

— Jag kunde ju inte veta om rösterna var verkliga eller inte!

Ami hamnade via RSMH på en föreläsning om rösthörare på biblioteket. Hon läste också en bok om att höra röster och gick på träffar med rösthörare. Först satt hon där bara tyst och lyssnade till dem som berättade om saker hon kände igen. Så vågade hon själv berätta och började bemöta sina egna röster. Nu har hon under ett par år tillsammans med Siv åkt runt och föreläst om sitt liv och om hur nyttigt det varit för henne att prata med sina röster. Periodvis försvinner de helt.

— Det är viktigt att inte sluta med sina mediciner när man börjar jobba med sina röster. Det kan ta ett par år att få rösterna att bli vänliga. Det är som med bantning, det tar tid! Men så småningom kanske man kan minska på medicineringen, säger Siv Wetterberg som själv är diabetiker och gör jämförelsen att hon naturligtvis tar sina mediciner fastän hon bantar.

OM DEN SOM HÖR RÖSTER kan erinra sig när det började kan han/hon ana vad om då hade hänt i livet och vad rösterna egentligen står för. De röster som kommer många år senare handlar egentligen om samma sak.

— Onda röster har med sociala faktorer att göra, säger Ami.

— Men alla orkar inte ta itu med det. Efter 60 år med en livslögn vill människor kanske inte rota för mycket i sitt liv. Man måste respektera dem. Däremot är terapi bra för 20-åringar säger Siv.

All uppståndelse kring mordet på Anna Lind och uppgifterna att hennes mördare hörde röster har blivit ett problem för rösthörare.

— Det finns rösthörare som blivit så rädda att de själva också ska bli farliga att de stängt in sig och inte törs gå ut, säger Siv, som varje vecka åker bil med rösthörare och inte tycker att det är märkvärdigt alls.